Om Torneälven
Torne älv är Sveriges nordligste älv och en av Sveriges nationalälvar. Den har sitt ursprung uppe i Torne träsk, vårt lands största fjällsjö.



Torne älv (nordsamiska Duortnoseatnu, finska Tornionjoki, meänkieli Tornionväylä) är Norrbottens största älv, 520 km lång. Den rinner från Torne träsk 341 meter över havet. Största biflöden är Vittangiälven, Lainioälven och Muonioälven. Vid Junosuando förloras över hälften av vattenmängden till Kalixälven genom den s.k. bifurkationen Tärendö älv. Det område som omger älven upp till Kurravaara och biflöden kallas Tornedalen. Torne älvs avrinningsområde räknas till ett av Sveriges huvudavrinningsområden.

Torne älv utgör gräns mellan Sverige och Finland under de sista 15 milen före utloppet i Bottenviken. Under 1800-talet och 1900-talets första del utgjorde älven gräns mellan Sverige och Ryssland, eftersom Finland då var ett storfurstendöme i det ryska imperiet. Gränsen följer enligt 1809 års fredsavtal älvens djupfåra. Vart 25:e år (senaste gången 2006) görs en kontroll av djupfåran och gränsen har flyttats flera gånger. Närmast Haparanda är gränsen fastställd med gränsmärken på land. Torne älv har i årtusenden lockat människor. Järnbruket Kengis bruk som anlades på 1600-talet med en betydande vallonsk och svensk invandring till trakten är ett exempel där älven och den omgivande naturen erbjudit förhållandevis goda levnadsvillkor.



Älvens rika tillgång på fisk, och dess säregna utformning har gjort att man utvecklat speciella och effektiva fångstmetoder. Sikfisket vid Kukkolaforsen är ett levande exempel på detta.

Tornedalen är en smältdegel av olika kulturer och språk. Här samsas idag finska, meänkieli, svenska och samiska. Traditionellt har befolkningen på båda sidor av gränsen talat finska. Älvens betydelse som transportled har varit stor inte minst under flottningsepoken.